Cervixcancer - inblick i en småbarnsförälders resa

Timing När vi hade parkerat bilen och satt i en minibuss på väg mot terminalen på Arlanda blir jag uppringd av en sjuksköterska från Universitessjukhuset i Örebro. Allt var högljutt omkring mig och jag fick gå undan för att kunna höra vad hon sa. Än en gång fick jag ha ett viktigt samtal om min sjukdom på en toalett eftersom det var den enda lugna vrå jag hittade. Story of my life, timing är nog inte min starka sida. Hon berättade att jag skulle få komma ner på en undersökning i narkos innan beslut om operation kunde fattas. Hon ville boka in mig några dagar fram i tiden, alltså mitt i vår semester. Informationen om resan hade tydligen inte nått fram. Blev lovad att få hoppa på planet trots allt och att få komma till Örebro veckan efter att vi kommit hem igen. Hade de hittat något konstigt på röntgenbilderna? Hade cancern spridit sig? Semesterkänslan kändes inte så närvarande just då. När vi väl lämnat ett kallt och blåsigt Sverige bakom oss kändes det bra. Så välbehövlig och ljuvli...

En vecka gick och jag ville gärna höra hur det gått. Ringde mottagningen men inga provsvar fanns ännu. Jag loggade in och kollade min journal när jag satt på jobbet, bara för att se om det tillkommit någon anteckning. Det finns en fördröjning på två veckor innan man själv har tillgång till sina journalanteckningar. Att läsa journalen ensam kanske inte var det bästa såhär i efterhand. I anteckningen stod att PX visat högt differentierat adenocarcionom. Det gick inte att avgöra om det var cancer in situ eller om invasivt växande cancer förelåg. Det var alltså detta svar som gjorde att min läkare ringde mig och ville ha in mig på operation dagen därpå. Jag sitter på stolen vid skrivbordet och känner hur rummet snurrar. Hjärtat bankar och jag svettas. Då var det alltså sant. Varför har ingen sagt till mig att jag har cancer? Kommer jag att dö? På något sätt tog jag mig igenom resten av arbetsdagen. Satt på rond på strokeenheten och försökte uppfatta vad folk omkring mig sa. Allt var som...

Så var det dags. Efter descutanduschning hemma åkte jag till operationsmottagningen. Fick efter sedvanliga kontroller och ombyte till patientkläder träffa den gynekolog som skulle operera mig. Det var för mig en ny person men han var trevlig och berättade om ingreppet. Han började med att fråga mig om jag önskade fler barn i framtiden eftersom han skulle behöva ta bort en stor bit vävnad. Det ville jag inte och han verkade lättad över det beskedet. Sedan informerades jag om att efter denna behandling kan det gå på två sätt. Antingen skulle det räcka med denna behandling eller så skulle man få ta bort min livmoder för att cellförändringarna inte skulle komma tillbaka. Han skulle skicka provet på extra snabb analys och svaret skulle vara klart inom 7-10 dagar. Operationen gick bra. Jag var sövd ca 30 minuter och mådde bra efteråt. Var tillbaka på jobbet dagen därpå. Nu kände jag mig lättad! Det kändes som om det jobbiga var överstökat. Fick höra på jobbet att jag såg så pigg och fräsch...

Efter besöket på gynmottagningen bestämde jag mig för att inte vara orolig längre. Det hade ju sett bra ut och jag kunde inte göra annat än att vänta. Livet fortsatte precis som vanligt och jag åkte till Malmö på utbildning via jobbet i tre dagar, något jag sett fram emot. Halvvägs in i utbildningens första dag står jag i lunchkö tillsammans med mina kursare när telefonen surrar i väskan. Okänt nummer. Bäst att svara, det kan ju vara viktigt. Det är min gynekolog som ringer och säger att han vill prata med mig om resultatet från undersökningen. Jag ber någon ta en plats åt mig vid ett bord då jag behövde gå ur den högljudda lokalen för att kunna prata. Hjärtat slår hårt och jag känner mig yr medan jag letar upp en toalett i närheten där det är tystare. Jag förstår genast att detta är dåliga nyheter. Jag hade hoppats på ett brev med posten och som anställd inom vården vet man att när en läkare ringer för att meddela provresultat är det ett dåligt tecken. Han berättar att förändringa...

Äntligen fick jag en tid den 6/4. Jag hade ringt och försökt skynda på processen utan att lyckas. Jag som normalt brukar vara ganska lugn och inte oroa mig i liknande situationer var riktigt nervös i väntrummet. Nästan så att händerna skakade. En sköterska tog mitt blodtryck medan jag väntade och det var nära den övre gränsen för vad som är ok. Jag som brukar se svarta prickar när jag reser mig snabbt eftersom jag har lågt blodtryck i vanliga fall. Kanske blev jag extra nervös eftersom jag själv arbetar på samma sjukhus och har suttit på onkologrond med den läkare jag nu skulle träffa vid flera tillfällen tidigare. Sedan kommer min gynekolog som har ytterligare en läkare med sig. Det antog jag i alla fall eftersom hon bar en röd skylt som läkarna har på sina kläder. Hon presenterade dock inte sig som läkare eller bad om tillåtelse om att delta i besöket. Jag var inte i något tillstånd att ställa frågor heller så det fick vara. Efter ett kort inledande samtal började undersökningen...

Om mig Jag är en helt vanlig 33-årig småbarnsförälder. En sån som lever svenssonliv och försöker finna balans i tillvaron med två små barn, villa, man och heltidsarbete. Jag ser mig själv som en hälsosam person med en sund livsstil. Stark och frisk. Nyligen förändrades allt när jag fick veta att jag drabbats av cancer. Jag bestämde mig för att börja skriva min berättelse för min egen skull och om det kan vara till hjälp för någon annan ser jag det som en bonus. Symptom Mina menstruationer har alltid varit regelbundna och rikliga. Jag har aldrig haft några gynekologiska problem, könssjukdomar eller liknande. Har aldrig missat en cellprovstagning. Systemet har funkat felfritt. I november 2016 var min mens plötsligt konstig. Den kom i rätt tid men blödningen kom aldrig igång riktigt. Istället för att behöva byta mensskydd flera gånger under en förmiddag räckte ett tunt trosskydd gott och väl. Det fortsatte så i fyra dagar, därefter kom "vanliga" blödningar i tre dagar o...