Telefonsamtalet
Efter besöket på gynmottagningen bestämde jag mig för att inte vara orolig längre. Det hade ju sett bra ut och jag kunde inte göra annat än att vänta. Livet fortsatte precis som vanligt och jag åkte till Malmö på utbildning via jobbet i tre dagar, något jag sett fram emot.
Halvvägs in i utbildningens första dag står jag i lunchkö tillsammans med mina kursare när telefonen surrar i väskan. Okänt nummer. Bäst att svara, det kan ju vara viktigt. Det är min gynekolog som ringer och säger att han vill prata med mig om resultatet från undersökningen. Jag ber någon ta en plats åt mig vid ett bord då jag behövde gå ur den högljudda lokalen för att kunna prata. Hjärtat slår hårt och jag känner mig yr medan jag letar upp en toalett i närheten där det är tystare. Jag förstår genast att detta är dåliga nyheter. Jag hade hoppats på ett brev med posten och som anställd inom vården vet man att när en läkare ringer för att meddela provresultat är det ett dåligt tecken.
Han berättar att förändringarna visat sig vara allvarliga och att en sk konisering behöver göras. Det innebär att man kirurgiskt avlägsnar en konformad bit av cervix för att få bort cellförändringarna. Han undrade om jag kunde komma redan nästa dag för operation. Jag förklarade att jag var på annan ort och fick en tid veckan därpå, 3/5. Med färskt minne av den senaste undersökningen bad jag att få bli sövd vilket var ok.
Cancer! Du har cancer! Som en skylt i blinkande neon i huvudet.
Inombords ville jag skrika, gråta och genast hoppa på närmsta plan hem igen. Hem till tryggheten hos min familj. Hem till min man som kunde hålla om mig och säga att allt blir bra.
Dessvärre är jag dålig på att visa mig svag inför andra. Jag har ett behov av att alltid verka statk och tålig även om jag inte känner mig så. Jag vet inte varför jag gör så men så är det. Så jag gick tillbaka till lunchen och lärde känna alla dessa nya människor med ett leende på läpparna. Lyckades även få i mig lite av maten. Resten av utbildningen flöt på. Jag låg vaken på nätterna med ångest och var glad och positiv utåt på dagarna.
Vi ställde in planerna med vänner på Valborgsmässoafton, jag orkade inte träffa människor och behöva låtsas vara glad längre.
Halvvägs in i utbildningens första dag står jag i lunchkö tillsammans med mina kursare när telefonen surrar i väskan. Okänt nummer. Bäst att svara, det kan ju vara viktigt. Det är min gynekolog som ringer och säger att han vill prata med mig om resultatet från undersökningen. Jag ber någon ta en plats åt mig vid ett bord då jag behövde gå ur den högljudda lokalen för att kunna prata. Hjärtat slår hårt och jag känner mig yr medan jag letar upp en toalett i närheten där det är tystare. Jag förstår genast att detta är dåliga nyheter. Jag hade hoppats på ett brev med posten och som anställd inom vården vet man att när en läkare ringer för att meddela provresultat är det ett dåligt tecken.
Han berättar att förändringarna visat sig vara allvarliga och att en sk konisering behöver göras. Det innebär att man kirurgiskt avlägsnar en konformad bit av cervix för att få bort cellförändringarna. Han undrade om jag kunde komma redan nästa dag för operation. Jag förklarade att jag var på annan ort och fick en tid veckan därpå, 3/5. Med färskt minne av den senaste undersökningen bad jag att få bli sövd vilket var ok.
Cancer! Du har cancer! Som en skylt i blinkande neon i huvudet.
Inombords ville jag skrika, gråta och genast hoppa på närmsta plan hem igen. Hem till tryggheten hos min familj. Hem till min man som kunde hålla om mig och säga att allt blir bra.
Dessvärre är jag dålig på att visa mig svag inför andra. Jag har ett behov av att alltid verka statk och tålig även om jag inte känner mig så. Jag vet inte varför jag gör så men så är det. Så jag gick tillbaka till lunchen och lärde känna alla dessa nya människor med ett leende på läpparna. Lyckades även få i mig lite av maten. Resten av utbildningen flöt på. Jag låg vaken på nätterna med ångest och var glad och positiv utåt på dagarna.
Vi ställde in planerna med vänner på Valborgsmässoafton, jag orkade inte träffa människor och behöva låtsas vara glad längre.
Kommentarer
Skicka en kommentar