Lymfödem

På fredagen samma vecka som operationen var vi i stugan som jag nämnde tidigare. Jag började känns mig lite svullen över magen under förmiddagen. Tänkte att det dels var svullnad på grund av ingreppet men kanske även på grund av att magen inte fungerat riktigt efter operationen. Ju längre tiden gick desto tydligare blev det. Efter middagen spände och tryckte det ordentligt i magen och ner not underlivet. Jag gick in på toaletten, tittade i spegeln och fick en chock. 

Det enklaste sättet att beskriva det hela var att jag såg ut att vara höggravid. Magen var nu svullen upp till revbensbågen under brösten och jag var lika stor som när jag var gravid i 6:e månaden. Huden var utspänd och kändes för liten för magens omfång. Jag tittade ner mot underlivet och började gråta. Det var så svullet där nere att det var svårt att se vad det skulle föreställa. De yttre blygdläpparna var flera gånger så tjocka som normalt och på den ena sidan såg jag en ca 1 cm bred hudbristning som var mörkt plommonlila. Detta var inte normalt.

För att slippa oroa hela familjen tackade vi för oss och åkte hemåt. Jag ringde gynavdelningen i bilen och fick komma in på akutmottagningen. Eftersom det rådde sommarbemanning var gynavdelningen stängd på helgerna (nu var det ju fredag kväll). Innan jag fick träffa gynekologen skulle jag ta en mängd prover. En trevlig sköterska hjälpte mig och för att småprata frågade hon mig hur långt jag hade kvar av min graviditet. Jag inbillade mig inte utan såg verkligen höggravid ut! Jisses vad hon såg generad ut när jag berättade varför jag var där. Stackarn.

En noggrann undersökning följde. Vaginalt ultraljud visade en stor mängd vätska i bukhålan, både mellan tarmarna och subcutant. Jag fick veta att de kunde sätta ett drän för att leda ut vätskan. Men då skulle jag behöva bli inlagd på Gävle sjukhus eftersom de hade en helgöppen gynavdelningen just nu. Med transporten från Örebro färskt i minnet och för barnens skull valde jag att åka hem istället och lovade att återkomma om det skulle bli värre. 

När jag skulle gå sa läkaren till mig att om jag hade tur kunde ödemet minska med tiden men att jag skulle ställa in mig på att detta var kroniskt. KRONISKT. KRONISKT. KRONISKT. Jag stapplade ut till bilen och satte mig och skrek. Jag slog omkring mig och skrek. Tårarna sprutade och jag vrålade av själslig smärta hela vägen hem. Jag borde inte ha kört bil men jag behövde ju ta mig hem igen på något vis. Känslan var som om någon dragit ner en mörk gardin för mina ögon. Jag kunde bara se mörker när jag låg och grät hysteriskt i soffan med min man bredvid mig som försökte få ur mig vad som hänt. Tack och lov sov barnen redan. Jag såg framför mig ett liv där jag såg missbildad ut. Jag skulle få gå runt i gravidkläder och förklara för alla att jag inte är gravid utan tvärtom steril på grund av cancer.