Väntan
En vecka gick och jag ville gärna höra hur det gått. Ringde mottagningen men inga provsvar fanns ännu. Jag loggade in och kollade min journal när jag satt på jobbet, bara för att se om det tillkommit någon anteckning. Det finns en fördröjning på två veckor innan man själv har tillgång till sina journalanteckningar. Att läsa journalen ensam kanske inte var det bästa såhär i efterhand. I anteckningen stod att PX visat högt differentierat adenocarcionom. Det gick inte att avgöra om det var cancer in situ eller om invasivt växande cancer förelåg. Det var alltså detta svar som gjorde att min läkare ringde mig och ville ha in mig på operation dagen därpå.
Jag sitter på stolen vid skrivbordet och känner hur rummet snurrar. Hjärtat bankar och jag svettas. Då var det alltså sant. Varför har ingen sagt till mig att jag har cancer? Kommer jag att dö?
På något sätt tog jag mig igenom resten av arbetsdagen. Satt på rond på strokeenheten och försökte uppfatta vad folk omkring mig sa. Allt var som i en dimma. Fattar inte själv hur gjorde men jag måste ha uppträtt normalt eftersom ingen märkte något konstigt med mig.
Dagen efter stannade jag hemma för att försöka smälta vad jag läst. Stunder av hopp och stunder av mörker följde mig tiden fram tills att provsvaren kom. Jag arbetade som vanligt och tyckte att arbetet fungerade bra trots allt. Det var enklare att fokusera på patienter än på mina egna problem. Svaren dröjde betydligt längre är beräknat och jag ringde dagligen till gynmottagningen för att höra om de kommit. Väntan var fruktansvärd, värre än jag föreställt mig. Å ena sidan kunde det ju visa att det endast var en mikroskopisk liten tumör, å andra sidan kunde det vara min dödsdom. Vid två tillfällen reagerade kroppen på stressen med frossa och jag låg skakandes och gråtandes i duschen för att värma mig och få ur mig ångest.
När jag var på väg hem från jobbet fredagen den 19/5 ringde en ssk och meddelade att proverna kommit och att jag skulle få träffa min läkare på måndagen. 19 dagar efter ingreppet fick jag alltså veta resultatet. Det visade sig vara cervixcancer i ett tidigt stadium, 1B, och jag skulle få genomgå DT och MRT för att se om den spridit sig. Med tanke på att tumören var så pass liten var risken mycket liten för spridning. Det mest troliga nu var att jag skulle få genomgå en hysterektomi i Örebro inom kort. Vi skulle få åka på vår planerade semester till Mallorca innan operationen. Glädjebesked! Läkaren som inte visste att jag redan levt med cancerbeskedet i 12 dagar såg lite förvånad ut över min entusiasm. Detta var ju det bästa tänkbara scenariot utifrån hur saker och ting låg till.
Jag sitter på stolen vid skrivbordet och känner hur rummet snurrar. Hjärtat bankar och jag svettas. Då var det alltså sant. Varför har ingen sagt till mig att jag har cancer? Kommer jag att dö?
På något sätt tog jag mig igenom resten av arbetsdagen. Satt på rond på strokeenheten och försökte uppfatta vad folk omkring mig sa. Allt var som i en dimma. Fattar inte själv hur gjorde men jag måste ha uppträtt normalt eftersom ingen märkte något konstigt med mig.
Dagen efter stannade jag hemma för att försöka smälta vad jag läst. Stunder av hopp och stunder av mörker följde mig tiden fram tills att provsvaren kom. Jag arbetade som vanligt och tyckte att arbetet fungerade bra trots allt. Det var enklare att fokusera på patienter än på mina egna problem. Svaren dröjde betydligt längre är beräknat och jag ringde dagligen till gynmottagningen för att höra om de kommit. Väntan var fruktansvärd, värre än jag föreställt mig. Å ena sidan kunde det ju visa att det endast var en mikroskopisk liten tumör, å andra sidan kunde det vara min dödsdom. Vid två tillfällen reagerade kroppen på stressen med frossa och jag låg skakandes och gråtandes i duschen för att värma mig och få ur mig ångest.
När jag var på väg hem från jobbet fredagen den 19/5 ringde en ssk och meddelade att proverna kommit och att jag skulle få träffa min läkare på måndagen. 19 dagar efter ingreppet fick jag alltså veta resultatet. Det visade sig vara cervixcancer i ett tidigt stadium, 1B, och jag skulle få genomgå DT och MRT för att se om den spridit sig. Med tanke på att tumören var så pass liten var risken mycket liten för spridning. Det mest troliga nu var att jag skulle få genomgå en hysterektomi i Örebro inom kort. Vi skulle få åka på vår planerade semester till Mallorca innan operationen. Glädjebesked! Läkaren som inte visste att jag redan levt med cancerbeskedet i 12 dagar såg lite förvånad ut över min entusiasm. Detta var ju det bästa tänkbara scenariot utifrån hur saker och ting låg till.
Kommentarer
Skicka en kommentar