Cervixcancer - inblick i en småbarnsförälders resa

Eftersom jag tjatat mig hem tidigt fick jag ha kvar katetern, den tas som tidigast bort tredje dagen efter operationen. Ganska obehagligt med en slang som hängde ner på benet och som jag fick tömma i toaletten. Påsen fick ligga på golvet utanför duschdörrarna medan jag satt på en pall och tvättade mig. Morgonen efter fick jag komma till gynavdelningen och ta bort katetern. Sedan fick jag stanna en stund och "bevisa" att jag kunde kissa utan den. En trevlig sköterska kontrollerade urinblåsan med ultraljud och jag fick grönt ljus. Yes!! Tänk vad man tar saker för givna. Nu vet jag hur bra det är att kunna kissa själv. Livet började rulla på som vanligt. Lite stel var jag men eftersom jag struntade i morfinet slapp jag må så illa. Jag var i farten ungefär som vanligt. På fredagen åkte vi till sommarstugan tillsammans med mina föräldrar, min syster och hennes barn som var hemma på besök från Uppsala. Vi badade (endast benen för min del), åt god mat och njöt av livet.

På onsdag morgon träffade jag kirurgen som berättade att allt gått bra under operationen. Vi pratade om att jag ville hem snarast möjligt för att barnen skulle kunna hälsa på mig på sjukhuset. Vår äldsta skulle fylla fem år dagen efter och jag ville verkligen inte missa hennes födelsedag. Eftersom jag varit väldigt flitig och gått runt i korridoren flera varv så tyckte han att jag kunde hoppa över hemsjukhuset och istället få åka hem dagen efter. HEM! Jag skickade hem maken till barnen eftersom jag kände mig pigg nog att klara mig ändå. Vid lunchtid mindre än ett dygn efter operationen kopplade de bort EDAn och jag fick morfintabletter istället. Nu satt jag inte fast i någon maskin längre och kunde byta till vanliga kläder. Kateterpåsen hängdes fast på utsidan av vaden i någon slags strumpa så jag kunde röra mig bättre. Jag tål inte tabletter så bra. Framför allt inte morfin eftersom det gör mig illamående. Efter någon timme var all aptit borta. Jag var fast besluten att äta middag ä...

På söndag eftermiddag 2/7 satte vi oss i bilen och styrde mot Örebro. Barnen stannade hemma med farmor och verkade inte allt för upprörda över att vi åkte. Själv klarade jag att hålla masken för deras skull tills vi kommit utom synhåll. Sedan kom en störtflod av tårar. Det kändes så fel att åka ifrån dem. Nu skulle både jag och maken vara fem timmars bilresa bort. Tänk om något skulle hända dem när vi var borta? Tänk om något skulle gå fel och jag aldrig vaknar ur narkosen? Usch. Vi kom fram sent på kvällen. Vi fick en genomgång av morgondagens schema, tog en dusch och gick och lade oss. De hade ordnat en extra säng i mitt rum som maken fick sova i. Så kom dagen D. Jag skulle upp och duscha och klä på mig sjukhusrocken som skulle sitta bak och fram pga epiduralen som skulle snart skulle sättas i ryggen. Väldigt snyggt, speciellt eftersom jag inte fick ha några underkläder. Jag fick dricka två flaskor pre- op dryck med högt innehåll av kolhydrater för att "ladda" inför ope...

Det visade sig som sagt vara en magsjuka av det jobbigare slaget. Jag har blivit matförgiftad flera gånger tidigare men detta var ovanligt tufft. Barnen hade ju mått riktigt dåligt veckan efter att vi kommit hem från resan men eftersom deras magar är känsligare trodde vi att det var en vanlig magsjuka. Dagarna gick och jag riktigt kände hur all kraft och näring jag samlat under resan rann ur mig. Dagen innan midsommar (dag 6) smakade jag små mängder fast föda igen. Viktminskning 5 kg. Inte bra. Jag blev uppringd samma dag av kontaktsjuksköterskan från Örebro ang ny operationstid. Jag var fortfarande inställd på operation måndagen veckan därpå. Då fick jag besked om att jag måste lämna avföringsprov innan jag kunde godkännas för en så stor operation. Riskerna för komplikationer var för stora. Detta var på torsdag eftermiddag och dagen efter var ju röd dag. Jobbigt besked. Tänk om provet vissar att jag har en kvarvarande bakterieinfektion?Skulle jag hinna opereras i tid eller skulle ca...

Jag blev kallad till universitetssjukhuset i Örebro den 15/6 för inskrivning samt undersökning i narkos 16/6. Jag åkte med morgontåget på torsdagen och blev inskriven, fick träffa kirurgerna och gå igenom planeringen. Om allt såg bra ut skulle jag opereras redan på måndag 19/6. Men eftersom det är sommar skulle jag inte få göra operationen lapraskopiskt som jag blivit lovad utan med buksnitt. Detta då de kirurger som var duktiga på denna typ av operation hade semester. Dessutom kunde de inte säga vilken typ av buksnitt det skulle bli. Antingen skulle det bli ett horisontellt snitt som liknar det efter kejsarsnitt eller så skulle de få öppna magen vertikalt ända upp till naveln. Det var verkligen inte det jag förväntade mig. Jag hade ju pratat med min gynekolog om detta och läst på en massa om de olika metoderna som fanns. Nu var det bara att gilla läget även om det innebär större risker under operationen, längre återhämtning och fult ärr på magen. Väntetiden för en laporaskopisk operat...

Timing När vi hade parkerat bilen och satt i en minibuss på väg mot terminalen på Arlanda blir jag uppringd av en sjuksköterska från Universitessjukhuset i Örebro. Allt var högljutt omkring mig och jag fick gå undan för att kunna höra vad hon sa. Än en gång fick jag ha ett viktigt samtal om min sjukdom på en toalett eftersom det var den enda lugna vrå jag hittade. Story of my life, timing är nog inte min starka sida. Hon berättade att jag skulle få komma ner på en undersökning i narkos innan beslut om operation kunde fattas. Hon ville boka in mig några dagar fram i tiden, alltså mitt i vår semester. Informationen om resan hade tydligen inte nått fram. Blev lovad att få hoppa på planet trots allt och att få komma till Örebro veckan efter att vi kommit hem igen. Hade de hittat något konstigt på röntgenbilderna? Hade cancern spridit sig? Semesterkänslan kändes inte så närvarande just då. När vi väl lämnat ett kallt och blåsigt Sverige bakom oss kändes det bra. Så välbehövlig och ljuvli...