Hem!

På onsdag morgon träffade jag kirurgen som berättade att allt gått bra under operationen. Vi pratade om att jag ville hem snarast möjligt för att barnen skulle kunna hälsa på mig på sjukhuset. Vår äldsta skulle fylla fem år dagen efter och jag ville verkligen inte missa hennes födelsedag. Eftersom jag varit väldigt flitig och gått runt i korridoren flera varv så tyckte han att jag kunde hoppa över hemsjukhuset och istället få åka hem dagen efter. HEM! Jag skickade hem maken till barnen eftersom jag kände mig pigg nog att klara mig ändå. Vid lunchtid mindre än ett dygn efter operationen kopplade de bort EDAn och jag fick morfintabletter istället. Nu satt jag inte fast i någon maskin längre och kunde byta till vanliga kläder. Kateterpåsen hängdes fast på utsidan av vaden i någon slags strumpa så jag kunde röra mig bättre.

Jag tål inte tabletter så bra. Framför allt inte morfin eftersom det gör mig illamående. Efter någon timme var all aptit borta. Jag var fast besluten att äta middag ändå men efter 1,5 timme hade jag endast kunna tvinga i mig en halv portion Ekost (samma mängd energi i mindre portion). Plötsligt var allt mycket svårare. Svårt att röra sig ordentligt, svårt att äta och dricka och svårt att vara positiv. Nu ångrade jag att jag skickat hem maken. Det hade varit skönt med en hand att hålla i. Kontrollerna denna natt var endast var tredje timme så jag fick sova lite bättre. Jag råkade sova "förbi" mina morgontabletter och fick ett glapp mellan medicinerna. Jag fick ringa på klockan för att få hjälp att ta mig upp och ta mina tabletter. Nu gjorde det ont! Smärtan släppte efter en stund och illamåendet kom som ett brev på posten. Pest eller kolera liksom. Jag klarade inte att äta något under resten av vårdtiden. Detta trots en stark motivation och ihärdiga försök från min sida.

Kl ett kom en taxibuss för att hämta mig. Jag fick sitta lite bakåtlutad, fastspänd på en hård brits och skumpa runt längst bak i bussen. Jag fick försöka hålla i mig när bussen svängde eftersom det kändes som jag skulle ramla av. Ingen vidare bekväm resa. Ca fem timmar senare var jag äntligen hemma! Jag fick träffa den nybakade femåringen och kände mig helt otroligt lycklig.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Från början

Om mig Jag är en helt vanlig 33-årig småbarnsförälder. En sån som lever svenssonliv och försöker finna balans i tillvaron med två små barn, villa, man och heltidsarbete. Jag ser mig själv som en hälsosam person med en sund livsstil. Stark och frisk. Nyligen förändrades allt när jag fick veta att jag drabbats av cancer. Jag bestämde mig för att börja skriva min berättelse för min egen skull och om det kan vara till hjälp för någon annan ser jag det som en bonus. Symptom Mina menstruationer har alltid varit regelbundna och rikliga. Jag har aldrig haft några gynekologiska problem, könssjukdomar eller liknande. Har aldrig missat en cellprovstagning. Systemet har funkat felfritt. I november 2016 var min mens plötsligt konstig. Den kom i rätt tid men blödningen kom aldrig igång riktigt. Istället för att behöva byta mensskydd flera gånger under en förmiddag räckte ett tunt trosskydd gott och väl. Det fortsatte så i fyra dagar, därefter kom "vanliga" blödningar i tre dagar o...
Läs mer

Konisering

Så var det dags. Efter descutanduschning hemma åkte jag till operationsmottagningen. Fick efter sedvanliga kontroller och ombyte till patientkläder träffa den gynekolog som skulle operera mig. Det var för mig en ny person men han var trevlig och berättade om ingreppet. Han började med att fråga mig om jag önskade fler barn i framtiden eftersom han skulle behöva ta bort en stor bit vävnad. Det ville jag inte och han verkade lättad över det beskedet. Sedan informerades jag om att efter denna behandling kan det gå på två sätt. Antingen skulle det räcka med denna behandling eller så skulle man få ta bort min livmoder för att cellförändringarna inte skulle komma tillbaka. Han skulle skicka provet på extra snabb analys och svaret skulle vara klart inom 7-10 dagar. Operationen gick bra. Jag var sövd ca 30 minuter och mådde bra efteråt. Var tillbaka på jobbet dagen därpå. Nu kände jag mig lättad! Det kändes som om det jobbiga var överstökat. Fick höra på jobbet att jag såg så pigg och fräsch...
Läs mer

Lymfödem

På fredagen samma vecka som operationen var vi i stugan som jag nämnde tidigare. Jag började känns mig lite svullen över magen under förmiddagen. Tänkte att det dels var svullnad på grund av ingreppet men kanske även på grund av att magen inte fungerat riktigt efter operationen. Ju längre tiden gick desto tydligare blev det. Efter middagen spände och tryckte det ordentligt i magen och ner not underlivet. Jag gick in på toaletten, tittade i spegeln och fick en chock.  Det enklaste sättet att beskriva det hela var att jag såg ut att vara höggravid. Magen var nu svullen upp till revbensbågen under brösten och jag var lika stor som när jag var gravid i 6:e månaden. Huden var utspänd och kändes för liten för magens omfång. Jag tittade ner mot underlivet och började gråta. Det var så svullet där nere att det var svårt att se vad det skulle föreställa. De yttre blygdläpparna var flera gånger så tjocka som normalt och på den ena sidan såg jag en ca 1 cm bred hudbristning som var mörkt p...
Läs mer